Har precis varit ute och vandrat med hunden en sväng. Hon behövde sin sista kvällspromenad och nu ligger hon och sover vid mina fötter medans jag dricker lite coca cola och äter godis som blev över efter bion.
Har spenderat en massa tid med Pappo. Satt ute, drack kaffe och pratade som bara tjejer kan prata.

Måste ta upp det som vårat samtal handlade mest om: Svartsjuka.
Tjejer är mycket mer svartsjuka än killar och varför är det egentligen så?
Jag kan erkänna att jag är svartsjuk dock tycker jag att jag har lärt mig att hantera det ganska bra.
När jag och Patrik nyss hade blivit tillsammans var jag rädd för allt som involverade andra tjejer. Nu så kan jag med rent samvete säga att jag inte oroar mig lika mycket men det finns vissa saker som drar igång mina dåliga tankar.
Utlösande faktorer. Jag mådde så dåligt i Torsdagsnatt pågrund av en sådan sak.
Han tänkte antagligen inte ens på det och det är det som gör det så konstigt. Vi tjejer vi analyserar allt som går att analysera.
Jag antar att det som får mig att må dåligt är tanken på att bli lämnad och sårad av den människan som betyder mest i mitt liv. Jag ser andra människor som mycket bättre, det är väl kanske dålig självkänsla inte vet jag?
Det är otroligt jobbigt att man inte kan vara supersäker på sig själv och ännu jobbigare att jag inte kan vara supersäker på den människan jag älskar.
Jag måste bli bättre.
Jag ska bli bättre.

Jag har kommit på att en av anledningarna till att jag är så rädd att bli lämnad kan vara att en av de människorna som alltid stått mig sjukt nära i livet har svikit mig så hårt.
Det får mig att tänka att alla kan svika mig.

Man får inte glömma alla bra stunder.
Något av det bästa jag vet det är att ligga i mörkret i sängen när Patrik ligger bakom och håller om mig, känna hur han andas i mitt öra och man vet att man älskar varandra. Ibland behövs inte ens orden.
Sånt gör mig lycklig.