Yay, jag överlevde gårdagen mot alla odds. Jag gick och önskade att jag skulle bli nedslagen på väg till jobbet, då skulle jag ha fått lega i en sjukhussäng istället för att jobba, Sjuka tankar, jag vet! Väl på jobbet så satt jag mest och svalde ner galla med min saliv. När vi väl fick rast var jag så hungrig att jag vågade prova äta en banan. Till min stora förvåning stannade den kvar i magen och livet började flyta på lite bättre. Tänkte tillbaka på partykvällen och insåg att en som borde ha massa ångest är Pontus. Hans granne kom upp ungefär fyra gånger och bad oss sänka ljudvolymen. Han sket i det just då, frågan är hur det känns att se henne i ögonen om man möts i trappen?