Känns som att jag skulle kunna skriva världens längsta inlägg.
Jag kan verkligen inte sova så här.. Ibland är det faktiskt skönt att jobba nätterna. Man slipper det där med att försöka tvinga sig själv till sömns för när man kommer hem efter ett nattpass så är man så slut i kroppen att man somnar endå.
Jag vet att jag låter som en emo slyna på 14 år men ibland önskar jag bara att folk kunde fatta hur jag känner.
Hur det känns när det river på insidan. Känslan av att jag faktiskt håller på att gå sönder.
Det värsta av allt det är att jag vet att jag inte är ensam. Alla är så underbara hela tiden och berättar hur mycket dom finns där men det är jag som är dålig. Jag kan inte sånt här med att prata om vad jag själv känner. Jag tycker om att hjälpa andra. Genom att inte hjälpa mig själv så är det som att jag är ensam fast jag egentligen inte är det.
Vissa av er kanske förstår precis vad jag menar medans andra tror att jag bara svamlar så här mitt i natten. Jag kan berätta att jag är dödligt seriös.
Jag är så rädd att människor ska tröttna på mig. Tycka att jag är så tråkig och nere. Därför är jag det med mig själv. Jag vet ju att jag kan vara tråkig och nere så bring it on.
Nu ska jag ligga och vara tråkig och nere och prata med mig själv.
Nu kanske ni undrar varför jag pratar med mig själv? Jag kan ge er förklaringen att det inte bara är ni som inte förstår er på mig utan även Patrik blir lite less ibland. Jag får prata med mig själv i mörkret medans han har tagit sin kudde och flytt till soffan.

Underbaraunderbara natt!